Lukas.Ahrenberg

Såg på nyheterna i dag att en undersökning visat att folk med utländskt klingande namn ofta sorteras bort innan anställningsintervjuer och inte kontaktas för ofta. (Nyhetskälla: SVT.) Först och främst är det ju trist att det finns sådan diskriminering, och det skall bli intressant att se om forskarna bakom rapporten kan visa på några orsaker i sitt framtida arbete.

När jag såg reportaget började jag att tänka på något jag läste för några månader sedan. Kan inte erinra mig vart, har en liten aning om att det kanske var i Bill Brysons The Life and Times of the Thunderbolt Kid, men är inte riktigt säker. Känns inte helt rätt, kanske var det någon annan bok med mer fokus på det gamla U.S.A. Hur som helst, det jag tänkte på är att det här ju egentligen inte är ett nytt fenomen. Snarare är det väl så att det förekommit otaliga gånger förut, och för många invandrare.

Vad jag har för mig är att icke engelsktalande europeer som kom till U.S.A. stötte på exakt samma problem. Det var helt enkelt lättare att få jobb och att bli accepterad om namnet passade in i språket. Inom en generation var skandinaviska sson bytta till son och för engelskan krångliga tjeckiska stavelser förkortade. Namnen blev anglofierade. Jag vet inte om detta var enda anledningen till dagens amerikanska egenheter när det gäller namn, men jag skulle tro det bidrog.

Det skall bli intressant att se om vi är mer medvetna något hundratal år senare eller om samma saker återupprepas. Vad än orsaken till den (förhoppningsvis) omedvetna diskrimineringen av människor med kulturellt annorlunda namn så syns det hur starkt grepp språk har om oss. När det visade sig att byta ut några bokstäver i namnet hjälpte för att få ett jobb gjorde många invandrare det och blev “amerikaner”. I motsats till detta kan man ställa hur mycket av ens självbild som antagligen ligger i namnet. Hur många (killar eller tjejer) kan direkt tänka sig att ta sin partners namn när man gifter sig. Upp med en hand! (OK, det är “tradition” för kvinnan att ta mannens efternamn men ärligt, hur mycket traditionalist man än är, känns det inte lite i hjärtat?) Man ger upp en del av sig själv. Det är ett långt steg att ändra på de där 6-7 bokstäverna.

Jag undrar hur mycket samhället har utvecklats, och om ett områdes värderingar och kultur är så pass hårt knutna till språk och namn att det alltid kommer att krävas en generation av förändringar?

Hur som helst. Personligen har jag bara stött på det omvända under tiden i Tyskland. Mitt tysk-klingande efternamn ledde i början till många situationer där installatörer, tjänstemän och försäljare direkt antog att jag var infödd. Det var nästan jobbigt att be någon sakta ned ordflödet och prata långsamt för att man absolut inte förstod innan språket satt tillräckligt bra. Att sedan se den lätt generade blicken när de inser sitt misstag gjorde inte saken bättre. Kort sagt, jag hade ett bra efternamn för att få saker och ting att hända där.

Det skall bli intressant att se hur det är på Irland, eller om jag motvilligt behöver byta namn till O’Philip.

-L