Ro

I skymningen åker vi längs de små slingrande vägarna över Wicklow och Dublin mountains. Januari är snart slut. Det har varit en vacker dag med klarblå himmel, en himmel som nu går från djup, nästan lila färg till röd och orange där solen går ned. De runda, kala kullarna är siluetter runt omkring oss. Nere i dalarna är det mörkt nu. Sjöar och bäckar är svarta fläckar där inget annat syns.

Min kropp är skönt trött efter en dags vandring. Inte trött som när man har sprungit eller simmat för att sluta tänka, när mjölksyran gör ont, men sinnet fortfarande är oroligt. Mina tankar har ro. Inte som när man har jobbat och jobbat för att glömma vad som alltid finns i bakhuvudet, när intellektet har tvingats bearbeta matematik, lösa problem. Skriva kod.

Jag är avslappnad. Min tanke är just här. Inte för att jag är för trött, inte för att jag har löst alla problem. För att jag är i balans. För att jag har haft en bra dag med människor jag mer än gärna kallar mina vänner.

Man behöver dagar som denna när något jobbigt har hänt. Resor som inte är planerade med målet att man skall komma över sina problem. Där det inte är sagt att "då vänder det". Man vet inte sådant. Det går inte att planera. Man kan lura sig själv, men man är fortfarande vilse.

Jag vet att tankarna som får mig att vara orolig kommer tillbaka, att detta inte är den dagen då allt lättar. Balansen kommer att falna. Men det är en vilodag. En dag då jag andats lite lättare. Det är landmärket som inger hopp då man är vilse. Tecknet som säger att man kanske kommer nå fram. Man är inte där, vet inte hur långt, men riktningen är rätt.

Niall kör långsamt så att de hinner läsa skyltarna, backar och tar höger. Vi åker nedåt och runt en krök. Tusentals lampor, strålkastare och lanternor skiner mot oss. Dublin breder ut sig åt alla håll där nere. Så långt man ser. De gula och vita ljusen dallrar i natten, som om staden vore en hägring. Vi stannar och går ut tittar en stund. Sedan fortsätter vi; januari är fortfarande kall, och vi kommer behöva hitta en väg som leder hem.