Påvarna av Göran Hägg

Läste klart Påvarna av Göran Hägg för några dagar sedan. Hittade den som pocket och köpte spontant eftersom jag läst en hel del av hans andra böcker. Dessutom kändes det som om det kunde vara kul att veta lite mer om påvedömet och den katolska kyrkan nu när man var på väg till Irland.

Hägg börjar med Petrus och går sedan igenom alla påvar fram till dagens Benedictus. Det är både intressant och lättläst. Däremot blir det ganska linjärt, inte som kungaupprapningen på mellanstadiet, men lite påve på påve travande finns där. När boken är slut vet jag inte om katolska kyrkan är mindre än vad jag trott, eller om boken utelämnat en del. I och för sig heter den ju "Påvarna", och det är ju vad den levererar. Jag hade nog tyckte det vara ännu roligare med fler utsvävningar kring den övriga delen av kyrkan. Kanske i en framtida utgåva?

Hur som helst finns det massor av intressanta och roliga detaljer i påvarnas liv och leverne. Inte minst får man en känsla av vilken politisk värld det är, och hur mycket barn av sin tid de flesta påvar var. Göran hägg visar också mycket klart vilket stort inflytande kyrkan också haft på den europeiska kulturen och i historien.

Sin vana trogen sticker författaren gärna ut hakan när han tycker något, och pikar gärna. Det är ganska kul (han har ju inte pikat mig), och jag har uppskattat den i hans tidigare böcker, men jag tyckte att det nästan blev tjatig i Påvarna . Hägg har en poäng i att svensk media allt som oftast får saker och ting kring bakfoten, och att ge Dan Brown en känga är ett plus i sig. Det förvånar mig heller inte alls att Aftonbladet (eller var det Expressen) visade mycket dålig smak (det är väl det de säljer?) när Johannes Paulus II gick bort, och jag kan nog tänka mig att Nordeuropas protestanter är både obildade och uppskrämda när det gäller katolicismen. Däremot känns det som om detta faktum upprepades några gånger, och som om Hägg bara namngav de han inte håller med. Nästan aldrig de källor han finner givande.

Bortsett från den lilla kritiken lärde jag mig mycket, som jag antagligen redan borde kunnat när jag läste boken (så kanske Göran Hägg har all rätt i att man är ganska obildade när det gäller den katolska kyrkan i alla fall). Hägg skriver, som jag redan sagt ganska rappt, personligt och lättläst. Det är kul och han gör ämnet intressant. Däremot skulle jag aldrig kunna redogöra för påvelängden eller vem som kom när, det var aldrig det som var det intressanta. Snarare den övergripande historien.

Alltså: En läsning som säkert ger dig fler pluppar i valfritt frågespel än två Dan Brown-böcker. Minst.

-L